Hemma igen och jetlaggad.

Den korta men intensiva veckan i Bangkok är till ända. Även om det viktigaste under besöket var umgänget med barnbarnen, ansträngde vi oss alla för att ge Knut så mycket som möjligt av sådant, som vi tyckte och trodde att han skulle tycka var intressant. Och det tycks vi ha lyckats bra med. Han är nöjd. För mig var höjdpunkten - om vi nu bortser från umgänget med Ludde och Malin - matlagningskursen Cooking with Poo i Bangkoks slum. Vi fick laga goda maträtter, vars namn jag inte kan stava, men Gertrud har i både blogg och på facebook skrivit om det och nog stavat rätt. Och vi fick verkligen vara i ett av Bangkoks riktigt fattiga områden, där projektet Helping Hands hjälpt Poo igång med hennes matlagningskurser och också en hantverksbutik vägg i vägg med matlagningslokalen. Jag köpte med mig hem både Poos kokbok och lite textilt hantverk från butiken bredvid. Kursen kostade 1200 Bath, och hälften av intäkterna för matlagningskursen går direkt till hjälparbetet. Just i onsdags, när vi var där, filmades verksamheten av ett TV-team, som gör en serie om asiatisk mat, så till våren kan vi beskådas i thailändsk TV.

Intressant var också den guidade tur, som Fredrik gav oss i FN-huset. Där pågick en konferens om åldrande, och tänk att de i Asien brottas med samma problem, som vi här hemma. Inom några år är var fjärde person i Asien över 60 år. Jag började naturligtvis genast fundera över åldersgränsen 60 år, eftersom vi väl inte räknar 60-åringar som gamla utan hade räknat den åldriga befolkningen från 65 eller kanske rent av ännu högre. Hur som helst. Problemet är det samma. Allt fler äldre ska tas om hand, ha ett värdigt liv och försörjas av dem som är i arbetsför ålder.

Dagen i går blev 22 timmar lång, och min microslummer ombord på planet mellan Bangkok och Helsingfors var inte lång. Trots det vaknade jag vid 4-tiden, kunde inte somna om utan låg och funderade och steg till slut upp halv 6. Nu har jag hunnit med en postgenomgång och skrivit ut handlingar, som kommit i mail, till socialnämndens sammanträde på måndag.

Nu tror jag, att jag ska försöka skypa med Gertrud. Hos dem är ju klockan redan lunchdags. Jag är så spänd på att få höra, när Malin tar sina första steg. Hon reser sig och står fritt mitt på golvet, och vi har bara väntat på, att hon ska ta ett steg och komma underfund med, att man kan förflytta sig upprätt. Men hittills har hon satt sig ner igen, när hon har stått en stund.

Och Knut, han lät sin pyjamas stanna kvar i Bangkok, för han tänker resa dit igen!